Nordkralisk Oxe

av Sebastian Torikka

“En hård vind blåste igenom det karga landskapet när jag och mina färdkamrater satt oss ner vid stenröset för att hämta andan för en stund efter den långa promenaden från Driikr. Besvikelsen låg tung över sällskapet då vi fortfarande inte fått syn på det vi gett oss av för att se. Jag suckade och började anteckna i min bok då ett dovt bröl ekade med vinden och nådde våra öron. Jag spetsade öronen och försökte lyssna intensivare. Skulle den långa promenaden äntligen ge resultat? Efter två dagar i Vindpina kändes det nästan overkligt. Ännu ett bröl ljöd. Den här gången var det närmare. Vi sprang rappt fram och gömde oss i skuggan av en stor sten. Snart kikade vi alla fram bakom stenen och såg nere i den lilla dalsänkan en flock på ett dussin individer som betade vid en liten oas av gräs. Vi satt en bra stund och bara tittade på djuren där de betade fridfullt.

Vinden tilltog och blåste den åldrige krigaren Oddlaugs gråa hår framåt i riktning mot djuren. Den största av dem, en grov svartpälsad hanne vädrade i luften och riktade snabbt blicken mot vårt håll. Dess ögon skiftade färg från vita till rödsprängda på ett ögonblick. Hjorden började bli orolig. Jag, i egenskap av att vara den lärde i gruppen såg på mina färdkamrater med menande blick, hukade mig snabbt ner bakom stenen och tecknade till de andra att göra likadant under tiden vi hörde oxen dundra fram mot oss medan marken skakade kraftigt. Alla föll ner i säkerhet förutom gamle Oddlaug som trotsigt stod kvar och inväntade oxen med svärdet i hand och blicken fast vid den annalkande besten. Jag blundade och önskade mig bort när jag hörde Oddlaug ropa: ”För Storme!” medan jag hörde honom rusa fram mot djuret. Ett brak och ett ljudligt stön hördes från Oddlaug när hans träsköld brast i kollisionen med oxen. Jag vågade inte öppna ögonen. En stund gick och tumultet avtog. Ljudet från hjorden försvann sakta. Jag öppnade ögonen. Där, faststångad i det största trädet i dungen låg oxen. Jag tecknade åt mina färdkamrater att gå närmare och se efter. När vi kom fram såg vi Oddlaug bakom den stora oxkroppen med ena oxhornet igenom buken. Han hade trängt sitt svärd in i oxens hals och låg nu död med det stora djurkadavret över sig. Jag och mina färdkamrater såg på varandra och nickade sinsemellan. Det var sannerligen en ärofylld död för gamle Oddlaug.” – Stormgalt Bestkännare, Jarl Kolgrims 6:e Mörkra vid makten.

Den nordkraliska oxen härstammar ursprungligen från Nhoordland där det finns en enorm dalsänka som i folkmun kallas den kraliska dalsänkan, där även det beryktade kraliska vidundret sades ha sin hemvist i svunna tider. De människor som levde i den kraliska dalsänkan levde i relativ harmoni med oxarna och lärde sig i vissa fall tämja djuren som boskap. Den nordkraliska oxens päls blev senare populär på pälsmarknaden och pälsjägare från olika delar av Osthem och Mittland sökte sig via krångliga leder till den kraliska dalsänkan för att jaga den eftertraktade oxen.

Så fortsatte det i många årstider tills oxen i stort sett var utrotad. När tidsåldrarna passerat och endast ett fåtal oxar fanns kvar kom en ung jarl vid namn Vulte till makten i Vortland. Han hade ett intresse för jakt och var särskilt intresserad av den nordkraliska oxen. Han kunde dock inte själv lämna sitt högsäte under några längre perioder så en dag tog han beslut och lät skicka sina bästa jägare till Nhoordland för att fånga och föra med sig ett tjog oxar till Fynhem. Expeditionen lyckades förvånansvärt bra trots några enstaka dödsfall och olyckor. Så kom det sig att jarlen fick hem sina eftertraktade oxar och drev in dem i en inhägnad. Han släppte sedan ut oxarna ur sin inhägnad och jakten påbörjades. Jakten gick dock inte som planerat utan fick avslutas efter att jarlen fått sätta livet till efter en grov och ödesdiger missbedömning som det förtäljs om i de flesta värdshus och mjödstugor runt Fynhem. Numera är oxen relativt ovanlig i de delar av Osthem och Mittland där den först släpptes ut mest på grund av omfattande jaktexpeditioner. I sina ursprungsdomäner är den nästintill utrotad.

Till utseendet är den nordkraliska oxen grovt byggd med lång päls. Dess mule är avlång som på en tjur. Klövarna är stora och håriga. Dess pälsfärg är olika men varierar oftast emellan svart, brunt och grått. Det som dock är det mest iögonfallande och imponerande på oxen är dess horn, som hos de allra största hannarna kan mäta upp till 1½ meter. Honorna kan få en mankhöjd på 1½ meter medan de största hannarna kan bli upp till 2½ meter.

Grundegenskaper

Färdigheter

Stångning FV 9 1t8+SB

Förmågor

Inga speciella förmågor.

« Magälva? | Bestiarium | Rusalka? »