Bragdmum

av Fredrik Gustafsson

En ev. bild läggs in här.

Det var i min ungdom under en av mina första upptäcktsfärder i Arje som jag först fick chansen att studera denna märkliga varelse. Jag hade rest samman med två vildmarksmän, den ena en mystisk stigfinnare från Dranvelte som helst ville bli kallad Vallkrona och en månalv vid namn Stick Adi. I två dagar hade vi skumpat genom sumpmarkerna i färd att söka upp ett exemplar. De två vildmarksmännen hade roat mig med vandringshistorier och jag hade inte varit sämre och berättat några sägner från väst.

Det var den tredje dagen, som vi som bäst satt och tillagade några nyfångade uttrar som vi hörde ett dovt mullrande bakom oss. Någonting slog i marken vilket fick marken att skaka och kruset att rinna ut. Mina två färdkamrater förstod genast vad det handlade om. Innan jag ens fått upp anteckningsblocket hade de två sparkat grytan i gyttjan, släckt elden och sparkat in vår utrustning under ett träd.

“Det verkar som du kan få ditt exemplar tidigare än du anat?”, småskrattade Vallkrona nervöst medan han bestämt började sparka upp ett gammalt ormhål. Runt omkring oss gick den knähöga gyttjan så långt ögat nådde för att ibland bytas ut mot någon knotig och grenlös trädstam. Då såg jag den, långt bort i diset såg jag en reslig varelse som kom emot oss. Nu på avstånd såg den bara ut som en jättelik sten vilken flöt på vattnet. Plötsligt kände jag ett ryck i axeln och därefter tryckte Stick Adi ner mig i ormgropen. Han höjde en manande handviftning åt mig varav han själv började krypa ner. Vallkrona var redan nere i hålet. Det var nätt och jämnt som jag kunde kisa ut mot den resliga skuggan. Den kom närmare. Nu såg jag den, huvudet var kolossalt med långt och risigt skägg och hår som flöt efter i vattenytan efter honom. Ryggen var krökt och om kroppen bar den en enorm garmfäll som nu var fylld med gyttja och gröna. Armarna hängde lealösa och pendlade fram och tillbaka. I bältet hade den en stenyxa och två enorma tänder stack ut ur trollets underkäke och upp i till och med ögonhöjd. Grodskinn, blad, döda myggor och variga sår täckte trollets slemmiga hud men den store lunsen verkade själv inte dra notis om sin egen bristande hygien.

Vi höll oss tysta som möss i ormhålet. När som helst skulle Bragdmumen kunna upptäcka oss och då kunde inte ens Gave hjälpa oss. Vi var nu i hans hemvist. Jag hade läst i gamla bestarieböcker om hur Bragdmumen tyckte om att gnugga skinnet ur sina offer och peta ögonen ur deras försvarslösa kroppar och jag svalde en klump i halsen, trollet var på väg åt vårt håll. Men inte för att dräpa oss. Istället när jag trodde att min sista stund var kommen gäspade trollet trött och med ett brak föll han ned på marken och framför hålet. Det var nätt och jämnt jag lyckades dra in fingrarna men trollet låg framför öppningen. Hela eftermiddagen fick vi tysta som möss utstå stanken innan trollet vaknade och dundrade vidare. Då var jag inte längre sugen på expedition för dagen.

Det som kännetecknar Bragdmum är två ting. För det första är de alltid stationerade i träsk. Det går absolut inte att finna dem på andra orter. Är dom torra för länge kommer dom tillslut dö. Det andra som kännetecknar dom är deras uppmärksamhet. Ofta kan man se de stora bjässarna som enorma dumma pjäser utan en aning om vare sig det ena eller det andra. Sanningen är att dessa (bjässar) har en otrolig perception. De kan se otroliga områden genom både dis och mörker. De har grodögon, alltså ögonen sitter på sidan av huvudet istället för rakt fram och därför har de uppsikt även åt sidorna och bakom sig. Deras ögon behöver heller inte fokusera sig. De ser allt fullkomligt klart och tydligt och därför kan de finna byten eller inkräktare på mycket stort avstånd. Det räcker ofta med ett huvud som sticker upp frö att de direkt skall röra sig åt dess håll. Det är detta som gör att trollet ser så dumdistrigt ut då det ser ut att se åt alla håll samtidigt. Ögonen är helt fasta i ögongloben och kan inte flacka åt något håll. Detta för med sig egentligen Bragdmumens enda nackdel. De kan bara se framåt. Vill de se ner på marken eller upp i trädtopparna måste de luta hela kroppen. Något som en Bragdmum tycker är mycket slitsamt och jobbigt. Detta tar jägare och vildmarksmän till sin fördel då de ofta om de ser en bragdmum gräver ner sig eller klättrar upp i ett träd.

En Bragdmum gör inga egna hus utan går mest bara omkring i träsket. När den är sömnig raserar den bara ett bäver bo och lever i det, eller lägger sig vid några stenar och sover där. En Bragdmum fiskar inte utan äter vad som kommer i vägen för honom. Mest av allt blir det paddor eller oförsiktiga ödlor, men dom är inte främmande för människokött. En Bragdmum ser ofta mycket löjlig ut. En grötig kropp fylld av parasiter och grodägg, enorma tänder som sticker ut ur underkäken och ofta en trädgren eller sten över axeln.

Det är ingen hemlighet att Bragdmumen är riktigt dumma. Ordspråket ?Det är ingen bragd att vara en bragd? är inte taget ur slumpen. Bragdmumen själv är dock fullkomligt övertygade om att de är bland det visaste som skapats. En Bragdmum som tror sig vara väldigt klyftig och intelligent kan spendera veckor med att bara sitta ner titta på en sten och försöka lista ut hur den kom dit. Dom är dock mycket farliga i strid och det krävs mer än ett svärd för att tränga igenom Bragdmumens slemmiga hud.

Grundegenskaper

Färdigheter

Finna dolda ting FV 13, Jaga FV 7, Slagsmål FV 8, Tala modersmål (trolliska) FV 5, Vapenteknik (2 valfri) FV 5, Överlevnad (träsk) FV 8

Förmågor

Mörkersyn: Bragdmumen har Mörkersyn till skillnad att de även ser igenom dis och rök
Grodögon: Bragdmumen ser 360 grader. Slipper även att fokusera sig på en punkt, kan endast se rakt framåt.

« Baugraman? | Bestiarium | Ejnturse? »